Jag har alltid tänkt på hur det känns att vara en svensk? Eller vad krävs det för att vara en svensk? Får jag överhuvudtaget vara svensk? Räcker det med att få medborgarskapet eller med att mina farfars farfars far flyttade hit för jag vet inte hur länge sedan? Eller det kanske räcker med att följa reglar som gäller i Sverige?.
Under mina åtta år i landet försökte jag hitta en definition till vem är jag till det här landet. Jag hamnade då vid en stor dilemma vilken är vem är jag till mitt hemland. Och efter en lång och svår period av tanker konflikter under väldiga mörka och långa nätter kom jag fram till att tillhörighet känslan måste inte komma från mina föräldrar eller vänner utan från oss själva. Tänk dig att du är född och uppvuxit i Paris då kommer du känna dig som en fransman även fast att dina föräldrar kommer från Sverige. Ett närmare exempel att om dina föräldrar kommer från Skåne fast du är född och uppvuxit i Stockholm då är det garanterat att du kommer känna dig Stockholmare. Så tillhörighet är en känsla och ett minne till platsen och tiden vi befinner eller befann oss i, men betyder det att man kan tillhör olika platser under olika tider liksom mitt fall? Kanske, men bara om jag förstår att det handlar om hur jag känner alltså om känslor och minnet och inget annat. Den här känslan måste komma inifrån var och en för att kunna lyckas annars är det inget ide att prata om integration och segregation.
Det är faktiskt dags att satsa på individen för att stärka tillhörighet känslan genom inte bara papper beviljning utan genom en effektiv samspel och förstärkning till folkets självkänslan. Det räcker inte bara med att ta emot flyktingar, att bara ta emot de nya kan leda till större integrations problem. Det är faktiskt dags att visa förståelse till de olika kulturella bakgrunder de nyanlända tar med sig hit och visa landets kultur och principer som en förbild till alla. Vi måste först vara stolta över vad vi har i landet. Det är väl därför folk väljer att flytta hit. Att acceptera andra utgår från att acceptera oss själva som en stolt nation och lyckan kommer med hur vi kan förmedla detta budskapet till alla nya svenskar. När en nyanländ ser hur stolta vi är över vårt land, vår historik, våra traditioner och principer börjar han eller hon tänka positivt och inte svära på landet för si och så, eller inte lära sina barn att skita i landet och i alla som bor här på grund av jag vet inte vad. Så händer det idag tyvärr. Jag började känna mig svensk när jag började gilla landet för då fick jag viljan att lära mig allt för det mesta språket och att vara en positiv medborgare i samhället. Jag spelar en viktig roll nu. Jag är inte här för att få tillstånd för att sedan ska hämta min familj och lära mina barn att spotta i landet efteråt utan jag är här för att utnyttja andra chansen jag fick för att leva ett bättre liv och för att uppfostra mina barn till att vara positiva och nyttiga medborgare. Jag är här för att utveckla och bli utvecklas. Allt vad vi gör räcker inte alls till. Regeringen måste satsa genom media och skolor (allt från SFI till dagis). Nu gäller det annars är det kört och förresten kom inte sedan och klaga på flykting problem och segregationen när ungdomarna bränner ner byggnader, skolor och bilar. Klaga inte heller när ni ser en ungkille som är född och uppvuxit här dödar och mödrar folk med ”Daesh”. Vi kan visst inte bara skylla på integrationen men det är en av de största problemen i vårt samhället och det kommer att bli värre och värre om vi inte reagerar men först måste vi kunna alla diagnoser.